Sopåkarnas strejk har satt siffran för dagens normalskadestånd

I juli förra året kunde man läsa på löpsedlarna – ”Sopåkare i vild strejk, facket inte bakom”. Orsaken till strejken var att sopåkarna inte vill gå med på arbetsgivarens nya avtal som skulle börja gälla 1 oktober 2017. En av stridsfrågorna var lönen. En annan var nyckelhanteringen. 150 sopåkare strejkade och Stockholms sopberg växte. Arbetsdomstolen har – i AD 2018 nr 14 - avgjort frågan huruvida sopåkarnas strejk var lovlig eller inte.

Vad strejken handlade om var en arbetsnedläggelse, det vill säga anställda sopåkare vägrade utföra sina arbetsuppgifter. Härutöver sa också en stor mängd sopåkare upp sig som ett uttryck för sitt missnöje över situationen. Det talades om massuppsägningar.

Frågan som AD först kom att pröva var frågan huruvida åtgärderna var att anse som stridsåtgärder eller inte. I princip gäller att den som utför en stridsåtgärd också bestämmer hur den ska utformas. En stridsåtgärd kan både vara en handling men också en underlåtenhet. Det senare innebär till exempel att arbetstagare underlåter att utföra sina arbetsuppgifter, så som var fallet gällande sopåkarna. Vid bedömningen om handlingen eller underlåtenheten är en stridsåtgärd blir syftet med densamma avgörande. 

I sopåkar-fallet fann AD att arbetsnedläggelsen var en stridsåtgärd men inte att de kollektiva uppsägningarna var en stridsåtgärd. AD konstaterade att syftet vid en arbetsnedläggelse oftast är att få till bättre anställningsvillkor. Så ansågs syftet även vara här. När det kom till de kollektiva uppsägningarna konstaterades att inte alla sopåkare hade sagt upp sig, men förvisso väldigt många. För att massuppsägningar ska likställas med en stridsåtgärd krävs att syftet med handlingen är att få till bättre anställningsvillkor. 

För en lekman som skulle bedöma huruvida massuppsägningar var en stridsåtgärd skulle nog svaret bli ganska givet – klart massuppsägningarna har till syfte att få till bättre anställningsvillkor och därmed är en stridsåtgärd. AD fann dock svaret inte lika givet, utan ansåg att det inte kunde styrkas att syftet med massuppsägningarna var att få till bättre anställningsvillkor. Att en arbetstagare är missnöjd med sin arbetsgivare och de villkor denne är anställd på och därför önskar arbeta någon annanstans ansåg AD inte innebär att en uppsägning därmed har till syfte att få till bättre villkor hos den aktuella arbetsgivaren. Det avgörande, och som AD ansåg inte vara styrkt, var att arbetstagarna inte ville säga upp sig, inte vill byta arbetsgivare utan endast ville få till bättre villkor. Då syftet med handlingen – att få till bättre anställningsvillkor - inte var styrkt var handlingen därmed inte att anses som en stridsåtgärd.

Annelie Lönnborg, Advokatfirman Nova
Foto: Kristofer Hedlund

När det kom till arbetsnedläggelsen som AD konstaterade var en stridsåtgärd, kom bedömningen härefter att göras utifrån om den varit lovlig eller olovlig? För att en arbetstagares stridsåtgärd ska vara lovlig måste den alltid vara besluten av den fackliga organisationen. Som ni förstår av den i inledningen refererade rubriken på löpsedeln fanns det inget beslut från den fackliga organisationen i sopåkarnas fall. Stridsåtgärden – arbetsnedläggelsen – var därmed att anse som olovlig. Till skillnad från många andra länder har arbetstagare i Sverige ingen egen stridsrätt, utan för att arbetstagare ska ha rätt att delta i en stridsåtgärd krävs fackligt beslut. Detta innebär att alla stridsåtgärder arbetstagare deltar och som inte är fackligt förankrade är olovliga stridsåtgärder. 

En arbetstagare som deltar i en olovlig stridsåtgärd blir skadeståndsskyldig gentemot sin arbetsgivare för den skada arbetsgivaren lider till följd av stridsåtgärden. Skadan kan som ni säkert kan förstå bli enormt stor. Sedan 1928 har gällt att en arbetstagare aldrig kan bli ersättningsskyldig gentemot sin arbetsgivare för den skada som en olovlig stridsåtgärd för med sig med mer än 200 kronor

Lagstiftningen har sedan 1928 ändrats på så sätt att beloppet som arbetstagaren ska ersätta arbetsgivaren med ska vara skäligt. En skälighetsbedömning är alltid svår men AD har nu satt till 3 000 kronor. AD uttrycker det i det refererade fallet på så sätt att ”normalskadeståndet” för en arbetstagare som deltar i en olovlig stridsåtgärd idag ska sättas till 3 000 kronor

Vad som menas med ”normalskadeståndet” är att beloppet kan justeras uppåt respektive nedåt beroende på om det finns försvårande eller förmildrande omständigheter. En förmildrande omständighet i det aktuella fallet var exempelvis de sopåkare som ganska snabbt efter arbetsnedläggelsen återgick till arbetet. Till försvårande omständigheterna hörde att det fanns sopåkare som trots att domstolen meddelat beslut om att arbetsnedläggelsen var olovlig fortsatte att strejka. Skadeståndet hamnade för de sopåkare som domstolen ansåg ha förmildrande omständigheter på 2 500 kronor och för de sopåkare som hade försvårande omständigheter på 3 500 kronor.

Sopåkarnas strejk förde således med sig att vi fått ett för idag gällande normbelopp för arbetstagares skadeståndsskyldighet vid olovlig stridsåtgärd, nämligen 3 000 kronor

Denna artikel är skriven av advokat Anneli Lönnborg verksam vid Advokatfirman Nova, www.nova.se. 



Du har läst 0 av 4 artiklar den här veckan